Förlossningen av Leia den 15/2-2012
Efter en natt med ytterst lite sömn på grund av sammandragningar, oro och en väldigt ledsen Tuva är det då dags att plocka ihop det sista, pussa Tuva hejdå och tacka svärmor för att hon kunde ställa upp som barnvakt.
Så klockan åtta åker vi in mot förlossningen i Kalmar och klockan halv nio på morgonen så kopplar de upp mig på ett ctg och kollar så att bebis mår bra och om jag har några sammandragningar. Där sitter vi tillsammans Jack och jag och väntar på läkarna så att de kan sätta in en ballongkateter som de för upp i livmodern och som ska trycka nedåt och med lite milt våld öppna upp mig 4cm.
När väl doktorn kommer in vid 09.30 så blir det helt plötsligt väldigt mycket folk i rummet. Det är en doktor som har en elev med sig, en barnmorska med en elev och en undersköterska som också hade en elev med sig! Alla som ska kolla in i min snippa och konstatera att jag fortfarande är öppen 1,5cm, tappen är fortfarande 3cm och mjuk men att de nu ska föra upp katetern. Det gjorde ont som sjutton att få upp den så jag spända mig lite väl mycket kanske för en av undersköterskorna påminde mig om att andas för att jag blev väldigt vit i ansiktet. Sen var det bara att vänta. Var lite obehagligt att ha två stora slangar som gick från snippan och var fasttejpade på låret men nu var det bara att vänta i tre timmar innan de skulle rycka lite i den och se om det hade hänt något. Detta skulle tydligen kunna ta några timmar innan det händer speciellt mycket så vi hade ställt in oss på att det skulle inte komma någon bebis än försen kanske imorgon eller sent inatt.
När vi tröttnat på att sitta och prata skit Jack och jag så ringer vi faster Anna och ber henne komma så att vi kan trycka lite zonterapi och kanske skynda på det en smula. Hon kommer som ett skott och sen sitter vi alla tre och skrattar och har det väldigt gemytligt innan vi går ner till caféet och tar oss lite lunch. Det är svårt att gå när man har en stor ballong uppkörd i snippan och man går lite som ett blöjbarn, väldigt bredbent!
Efter vår lilla lunch så forstätter vi upp på rummet för snart är det nämligen dags att rycka lite i slangarna! Klockan 13.00 kommer barnmorskan Linda in på rummet som är en av studenterna och ska kolla hur det ser ut och plopp säger det lätt som en plätt och ballongen är ute! Jag är öppen 4cm! Och jag har inte haft ont ett dugg, detta ser lovande ut tycker jag men det tycker ingen annan för ont ska man ha när man föder barn, man kan inte ligga på sängen och äta chokladpraliner och tro att bebisen ska komma med ett fint litet vykort. Tycker jag är väldigt dumt att det inte kan vara så.
Klockan 13.25 fortsätter de igångsättningen med att ge mig ett piller i livmodern, samma piller som man får när man ska göra en abort men bara ¼ så stor. Denna ska se till att sammandragningarna kommer igång och blir värkar och om 6 timmar skulle de kika in igen. 6 timmar är väldigt lång tid enligt oss så vi ser till att göra en lite våldsammare metod än ett litet piller. Jag kan kalla den döda vaderna och tappen metoden! Den går ut på att först tvingar svägerska och mannen upp den gravida kvinnan 10 våningar upp på ett sjukhus, ner igen, igenom hela sjukhuset och sedan upp 10 våningar igen för att sedan landa på fjärde våningen för zonterapi. Sen fortsätter man så några gånger tills den gravida kvinnan inte vet längre om det är värkarna som gör ondast eller vaderna. Gör sedan detta i 6 timmar! Effektivt jag lovar!
Klockan 19.00 träffar vi en ny barnmorska som ska kolla hur det går för mig och jag blir ännu en gång uppkopplad på ctg för att undersöka om mina sammandragningar blivit kraftigare och tätare. Det hade de blivit så de bestämmer sig för klockan 19.26 att ta hinnorna på mig så att vattnet går.
Nu börjar förlossningen enligt mig.
När de har spräckt hinnan och även denna gång är det fullt med folk där inne som ska kolla och känna på mig, så strömmar det ut fostervatten och som vi visste innan så fanns det gott om det. Dock var det bajs i fostervattnet och det gör alltid mig så orolig för att på alla förlossningsprogram man sett så innebär det alltid akutsnitt och fara för bebisen. Men precis som med Tuva informerade de bara om det och sen skulle de hålla lite extra uppsikt på det.
Men nu började värkarna att bli starkare och snabbt gick det också. Från det att de spräckte hinnorna så tog det cirka 10minuter så var värkarna väldigt smärtsamma och täta med cirka 1 minuts mellanrum. Anna började genast med smärtstillande på mina punkter och Jack stod bakom mig och masserade min rygg. När klockan sedan var 20.00 så slutade inte en värk fören den andra kom och jag hade så ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. 20.24 var klockan när de började ge mig lustgas och även en akupunkturnål i pannan som skulle verka avslappnande. Den hjälpte bra förra gången men jag tyckte nog inte att den hjälpte mycket denna gång, kan bero på att värkarna var så täta och intensiva denna gången.
Anna och Jack stod vid min sida hela tiden och påminde mig om att andas och hur jag skulle andas i masken även om jag glömde av mig ibland och höll andan då det gjorde så ont.
21.25 Skruvade de upp lustgasen då jag inte kunna kontrollera mig själv längre utan kastade mig i sängen och försökte slita ut min nål i pannan hela tiden.
När jag sedan inte kunde kontrollera mig längre även med denna så erbjöd de mig eda och jag tackade ja till den genast. Klockan 21.50 kommer läkaren in med nålen och började. Och precis som förra gången så började min kropp att krysta när de ska sätta nålen. Det är något med mig och nålar verkar det som!
När jag suttit och sett på förlossningar har de som fått eda blivit helt lugna och de kan prata igen och sen krystar de lite för att få fram sin lilla klimp. Men vad händer med mig? Inte ett skit! Jag tycker det fortsätter som innan och jag säger hela tiden att jag vill inte ha någon bebis, de måste sprätta upp mig nu och ta ut henne för detta går inte!!
Kroppen gör nu precis som den vill med mig och den krystar på av sig självt medans jag hör mig själv skrikstöna något slags urkvinnevrål. Det är väldigt obehagligt att inte ha någon kontroll på sin kropp att inte ens rösten gör som man vill. Kroppen späns i en båge och jag kan inte göra annat än att följa med. Känner mig lite som flickan i exorcisten minns jag att jag tänkte och det är inte en helt dum association då det måste kännas så att få kroppen beslagtagen.
22.18 börjar mina aktiva krystvärkar då jag nu är fullt öppen och fått klartecken att krysta av barnmorskan, även om jag har gjort det redan ett bra tag.
22.42 känner jag att nu är det nära fast att barnmorskan säger att det är några krystvärkar kvar och att hon vill att jag ska andas igenom nästa för att huvudet ska hinna tänja ut ordentligt innan det är dags för barnet att komma ut. Detta hörde mina öron men inte resten av min kropp så när nästa värk kom tar min kropp i med varenda fiber i hela kroppen och ut fullkomligt sprängs en liten flicka ut i ett stort vattenbad. Jag blir rädd, chokad och tappar fattningen fullständigt och skriker, skriker som en besatt även efter att hon är ute och jag kan inte lugna ner mig. Jag får upp min flicka, min Leia, på magen men jag kan fortfarande inte sluta skrika fören jag börjar fokusera på Jacks ansikte som säger att det är en liten flicka och tårarna rinner på honom . Men han ser rädd och blek ut och jag börjar då sansa mig lite. Han klipper navelsträngen innan han får gå och sätta sig en stund. Han är så rädd att jag ska ha spruckit sönder mig själv fullkomligt med den sista värken och lika rädd är jag men börjar sansa mig lite mera i sinnet fast min kropp fortfarande skakar som ett asplöv. Det känns som att varenda muskel i kroppen spänner sig och slappnar av inom loppet av 1sekund innan den börjar om igen. Mycket märklig känsla och jag kan inte göra något åt den. Det visar sig dock att jag inte spruckit mer än på två pyttesmå ställen som de tar med sammanlagt 3stygn. Anna, Jack och jag blir sedan ensamma i rummet en liten stund innan de kommer in med grattis-brickan. Jättegoda mackor, päroncider och saft står framdukat tillsammans med den svenska flaggan och äntligen börjar jag landa.
Jag tittar ner på min lilla flicka, hon har kolsvart hår och hon ser ut precis som mig. Jag fullkomligt smälter när jag ser denna lilla varelse och hon är min, bara min! Jag lägger henne intill bröstet och hon börjar genast äta och det är så skönt att allting gått bra. Jag undersöker att du verkligen är en flicka, att du har 10 fingrar och 10 tår och allt ser så bra ut.
Vår undersköterska Alina kommer in lite då och då för att se att vi har det bra och om barnmorskan varit och vägt henne än. “Det är ett stort barn! Och jag tror att jag kommer att träffa rätt!” När vi sedan vägde och mätte dig så visade vågen på 4425g och 53cm. Alina hade fel på 70g så jag måste säga att hon hade rysligt bra ögonmått!
En snabb dusch och sedan av med eda-slangen och kanylen i handen innan det är dags för mig och Leia att ta oss till vårt BB-rum. Jack ska hem till Tuva och Anna åkte redan vid halv ett efter mackorna. Vid halv tre på natten kommer jag in på mitt rum med en trött liten Leia och jag känner mig alldeles snurrig av intryck, eda och ansträngning. Nu vill jag bara sova men kan inte låta bli att ligga och lyssna på min lilla flicka när hon andas och klöks lite ibland när hon får upp lite fostervatten. Efter ett tag tar jag upp henne då hon blir ledsen och hon spyr en sån jätte kaskad över hela mig. Så det var bara att ringa på klockan och be om en ny kudde då min gamla var helt dyngsur.
Sen låg vi tätt intill varandra resten av natten Leia och jag och myste. Ville aldrig släppa taget om henne!
Efter en natt med ytterst lite sömn på grund av sammandragningar, oro och en väldigt ledsen Tuva är det då dags att plocka ihop det sista, pussa Tuva hejdå och tacka svärmor för att hon kunde ställa upp som barnvakt.
Så klockan åtta åker vi in mot förlossningen i Kalmar och klockan halv nio på morgonen så kopplar de upp mig på ett ctg och kollar så att bebis mår bra och om jag har några sammandragningar. Där sitter vi tillsammans Jack och jag och väntar på läkarna så att de kan sätta in en ballongkateter som de för upp i livmodern och som ska trycka nedåt och med lite milt våld öppna upp mig 4cm.
När väl doktorn kommer in vid 09.30 så blir det helt plötsligt väldigt mycket folk i rummet. Det är en doktor som har en elev med sig, en barnmorska med en elev och en undersköterska som också hade en elev med sig! Alla som ska kolla in i min snippa och konstatera att jag fortfarande är öppen 1,5cm, tappen är fortfarande 3cm och mjuk men att de nu ska föra upp katetern. Det gjorde ont som sjutton att få upp den så jag spända mig lite väl mycket kanske för en av undersköterskorna påminde mig om att andas för att jag blev väldigt vit i ansiktet. Sen var det bara att vänta. Var lite obehagligt att ha två stora slangar som gick från snippan och var fasttejpade på låret men nu var det bara att vänta i tre timmar innan de skulle rycka lite i den och se om det hade hänt något. Detta skulle tydligen kunna ta några timmar innan det händer speciellt mycket så vi hade ställt in oss på att det skulle inte komma någon bebis än försen kanske imorgon eller sent inatt.
När vi tröttnat på att sitta och prata skit Jack och jag så ringer vi faster Anna och ber henne komma så att vi kan trycka lite zonterapi och kanske skynda på det en smula. Hon kommer som ett skott och sen sitter vi alla tre och skrattar och har det väldigt gemytligt innan vi går ner till caféet och tar oss lite lunch. Det är svårt att gå när man har en stor ballong uppkörd i snippan och man går lite som ett blöjbarn, väldigt bredbent!
Efter vår lilla lunch så forstätter vi upp på rummet för snart är det nämligen dags att rycka lite i slangarna! Klockan 13.00 kommer barnmorskan Linda in på rummet som är en av studenterna och ska kolla hur det ser ut och plopp säger det lätt som en plätt och ballongen är ute! Jag är öppen 4cm! Och jag har inte haft ont ett dugg, detta ser lovande ut tycker jag men det tycker ingen annan för ont ska man ha när man föder barn, man kan inte ligga på sängen och äta chokladpraliner och tro att bebisen ska komma med ett fint litet vykort. Tycker jag är väldigt dumt att det inte kan vara så.
Klockan 13.25 fortsätter de igångsättningen med att ge mig ett piller i livmodern, samma piller som man får när man ska göra en abort men bara ¼ så stor. Denna ska se till att sammandragningarna kommer igång och blir värkar och om 6 timmar skulle de kika in igen. 6 timmar är väldigt lång tid enligt oss så vi ser till att göra en lite våldsammare metod än ett litet piller. Jag kan kalla den döda vaderna och tappen metoden! Den går ut på att först tvingar svägerska och mannen upp den gravida kvinnan 10 våningar upp på ett sjukhus, ner igen, igenom hela sjukhuset och sedan upp 10 våningar igen för att sedan landa på fjärde våningen för zonterapi. Sen fortsätter man så några gånger tills den gravida kvinnan inte vet längre om det är värkarna som gör ondast eller vaderna. Gör sedan detta i 6 timmar! Effektivt jag lovar!
Klockan 19.00 träffar vi en ny barnmorska som ska kolla hur det går för mig och jag blir ännu en gång uppkopplad på ctg för att undersöka om mina sammandragningar blivit kraftigare och tätare. Det hade de blivit så de bestämmer sig för klockan 19.26 att ta hinnorna på mig så att vattnet går.
Nu börjar förlossningen enligt mig.
När de har spräckt hinnan och även denna gång är det fullt med folk där inne som ska kolla och känna på mig, så strömmar det ut fostervatten och som vi visste innan så fanns det gott om det. Dock var det bajs i fostervattnet och det gör alltid mig så orolig för att på alla förlossningsprogram man sett så innebär det alltid akutsnitt och fara för bebisen. Men precis som med Tuva informerade de bara om det och sen skulle de hålla lite extra uppsikt på det.
Men nu började värkarna att bli starkare och snabbt gick det också. Från det att de spräckte hinnorna så tog det cirka 10minuter så var värkarna väldigt smärtsamma och täta med cirka 1 minuts mellanrum. Anna började genast med smärtstillande på mina punkter och Jack stod bakom mig och masserade min rygg. När klockan sedan var 20.00 så slutade inte en värk fören den andra kom och jag hade så ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. 20.24 var klockan när de började ge mig lustgas och även en akupunkturnål i pannan som skulle verka avslappnande. Den hjälpte bra förra gången men jag tyckte nog inte att den hjälpte mycket denna gång, kan bero på att värkarna var så täta och intensiva denna gången.
Anna och Jack stod vid min sida hela tiden och påminde mig om att andas och hur jag skulle andas i masken även om jag glömde av mig ibland och höll andan då det gjorde så ont.
21.25 Skruvade de upp lustgasen då jag inte kunna kontrollera mig själv längre utan kastade mig i sängen och försökte slita ut min nål i pannan hela tiden.
När jag sedan inte kunde kontrollera mig längre även med denna så erbjöd de mig eda och jag tackade ja till den genast. Klockan 21.50 kommer läkaren in med nålen och började. Och precis som förra gången så började min kropp att krysta när de ska sätta nålen. Det är något med mig och nålar verkar det som!
När jag suttit och sett på förlossningar har de som fått eda blivit helt lugna och de kan prata igen och sen krystar de lite för att få fram sin lilla klimp. Men vad händer med mig? Inte ett skit! Jag tycker det fortsätter som innan och jag säger hela tiden att jag vill inte ha någon bebis, de måste sprätta upp mig nu och ta ut henne för detta går inte!!
Kroppen gör nu precis som den vill med mig och den krystar på av sig självt medans jag hör mig själv skrikstöna något slags urkvinnevrål. Det är väldigt obehagligt att inte ha någon kontroll på sin kropp att inte ens rösten gör som man vill. Kroppen späns i en båge och jag kan inte göra annat än att följa med. Känner mig lite som flickan i exorcisten minns jag att jag tänkte och det är inte en helt dum association då det måste kännas så att få kroppen beslagtagen.
22.18 börjar mina aktiva krystvärkar då jag nu är fullt öppen och fått klartecken att krysta av barnmorskan, även om jag har gjort det redan ett bra tag.
22.42 känner jag att nu är det nära fast att barnmorskan säger att det är några krystvärkar kvar och att hon vill att jag ska andas igenom nästa för att huvudet ska hinna tänja ut ordentligt innan det är dags för barnet att komma ut. Detta hörde mina öron men inte resten av min kropp så när nästa värk kom tar min kropp i med varenda fiber i hela kroppen och ut fullkomligt sprängs en liten flicka ut i ett stort vattenbad. Jag blir rädd, chokad och tappar fattningen fullständigt och skriker, skriker som en besatt även efter att hon är ute och jag kan inte lugna ner mig. Jag får upp min flicka, min Leia, på magen men jag kan fortfarande inte sluta skrika fören jag börjar fokusera på Jacks ansikte som säger att det är en liten flicka och tårarna rinner på honom . Men han ser rädd och blek ut och jag börjar då sansa mig lite. Han klipper navelsträngen innan han får gå och sätta sig en stund. Han är så rädd att jag ska ha spruckit sönder mig själv fullkomligt med den sista värken och lika rädd är jag men börjar sansa mig lite mera i sinnet fast min kropp fortfarande skakar som ett asplöv. Det känns som att varenda muskel i kroppen spänner sig och slappnar av inom loppet av 1sekund innan den börjar om igen. Mycket märklig känsla och jag kan inte göra något åt den. Det visar sig dock att jag inte spruckit mer än på två pyttesmå ställen som de tar med sammanlagt 3stygn. Anna, Jack och jag blir sedan ensamma i rummet en liten stund innan de kommer in med grattis-brickan. Jättegoda mackor, päroncider och saft står framdukat tillsammans med den svenska flaggan och äntligen börjar jag landa.
Jag tittar ner på min lilla flicka, hon har kolsvart hår och hon ser ut precis som mig. Jag fullkomligt smälter när jag ser denna lilla varelse och hon är min, bara min! Jag lägger henne intill bröstet och hon börjar genast äta och det är så skönt att allting gått bra. Jag undersöker att du verkligen är en flicka, att du har 10 fingrar och 10 tår och allt ser så bra ut.
Vår undersköterska Alina kommer in lite då och då för att se att vi har det bra och om barnmorskan varit och vägt henne än. “Det är ett stort barn! Och jag tror att jag kommer att träffa rätt!” När vi sedan vägde och mätte dig så visade vågen på 4425g och 53cm. Alina hade fel på 70g så jag måste säga att hon hade rysligt bra ögonmått!
En snabb dusch och sedan av med eda-slangen och kanylen i handen innan det är dags för mig och Leia att ta oss till vårt BB-rum. Jack ska hem till Tuva och Anna åkte redan vid halv ett efter mackorna. Vid halv tre på natten kommer jag in på mitt rum med en trött liten Leia och jag känner mig alldeles snurrig av intryck, eda och ansträngning. Nu vill jag bara sova men kan inte låta bli att ligga och lyssna på min lilla flicka när hon andas och klöks lite ibland när hon får upp lite fostervatten. Efter ett tag tar jag upp henne då hon blir ledsen och hon spyr en sån jätte kaskad över hela mig. Så det var bara att ringa på klockan och be om en ny kudde då min gamla var helt dyngsur.
Sen låg vi tätt intill varandra resten av natten Leia och jag och myste. Ville aldrig släppa taget om henne!
