Identitet

Jag tycker att det är så häftigt att se. Våra två barn som kommer ifrån samma mamma och pappa, bor i samma hus, samma miljö och får i stort sätt samma stimulans då de inte är så långt ifrån varandra i ålder ( 19 månader ). Men ändå har de från dag ett varit helt skilda individer med helt skilda personligheter. De har verkligen en alldeles egen identitet.
Tuva är lite osäker, men släpper alla spärra så fort hon ser att mamma och pappa är trygga i situationen och pratar med både den ena och den andra. Som gärna hittar på bus och vill ha uppmärksamhet mest hela tiden så väl positiva som negativ. Som är så otroligt smart och som suger in information som en svamp och funderar på detta länge. Och det kommer frågor, funderingar och fraser som man inte trodde att hon skulle reflektera över eller ens lägga på minnet som poppar upp på det mest fantastiska sätt.
Vår lilla Tuva som vill och kan allt. Som är vår lilla Lotta på bråkmakargatan. Som bara vill väl men som inte riktigt kommer hela vägen fram alla gånger. Och sån har hon varit ifrån dag 1. Undra då HUR mycket som är Tuva och vad som är miljön och familjen? 

Tänk vad mycket hon går runt och tänker på. Som hon vill få klarhet i men som hon är för liten för att förstå eller sortera i sin lilla hjärna. 

Hon är en liten tjej som vet vad hon vill och redan nu säger hon att hon vill bli bagare när hon blir stor för att hon älskar att baka kakor, bröd, bullar, tårta, mat allt som har med köket att göra och tycker om att se folk bli glada när hon delar ut sina läckerheter. Och även detta började väldigt tidigt. Minns henne när hon var under året när hon ville stå och balansera på de små tårna på tripp-trapp stolen och skulle laga mat. 

Sen har vi lilla Leia som mestadels bara go with the flow. Som är en riktig liten livsnjutare som tycker att det härligaste i livet är att äta god mat, se på en bra film, sova och mysa i famnen. Som är egentligen sin syster motsats även om hon är som de flesta 2åringar inne i en fas där de vill så väldigt mycket men som inte alltid de är mogna för än. 

Men från dag ett har Leia alltid varit en lugn och lätt tjej. Som är nöjd med det lilla och vill mest bara vara med. Som hatar att baka för att man inte får äta upp hela smeten, som inte har tålamod till att vänta på saker och ting utan vill hon göra något ska det vara nu annars kan det vara och då går man iväg och ser på en film eller myser lite. 

Men detta är också en del av hennes identitet. Hon är en envis tjej som inte vill vänta på något - precis som sin mamma. Det ska hända NU och inte strax för då kan det lika gärna vara. 

Så vad vill jag säga med detta? Egentligen ingenting mer än att man ser mer och mer hur olika våra barn är och hur fantastiskt häftigt det är att se. För hade de kommit ut som en tom tavla så hade de nog varit mer lika eftersom att både Jack och jag målar tavlorna så gott vi kan. <3 

En för alla - alla för en

Idag blev jag så glad när klockan slog 13.00 och regnet stod som spön i backen. Inte för att det regnade eller för att jag visste att vi hade 30 kubik med ved som skulle staplas och det var risk att det skulle regna hela eftermiddagen.

Nej jag var så glad över de underbara människor som faktiskt finns omkring oss. Som kom hit trots regn, trots tung ved, trots att de var lediga och säkert hellre ville sova eller bara se på dålig film hela dagen.

Som kommer hit och förgyllde vår dag med skratt, vedstapling och som dessutom hjälpte till att fostra våra tokiga små ungar med ett stort leende på läpparna!

I dagens samhälle så tror jag att det inte finns så många kvar av de där härliga människorna. Som kommer till undsättning och som hjälper till fast de inte får mer än en pizza och film för hjälpen.
Men som även kan lita på att vi kommer att ställa upp på dem när de behöver oss nästa gång.

Tack för att ni finns Jocke, Jonas, Erik och Martin <3

Backa! Undan sa jag, jag varnar er!!

Det är nästan så att man får viska fram det här. För nu ska jag säga något så tabubelagt att jag tror jag kommer att bli lynchad när det kommer ut. Men here we go....

Jag tycker inte om min Iphone. 

Så. Då var det sagt. Så himla skönt att ha det ur världen. En stor sten som släppte ifrån mina axlar. Men nu får man väl hänga sig på dörren ifall att den farliga iphonemobben kommer och ska invadera huset och berätta, övertala och imponera. Nu har jag haft en Iphone 4s, inte den nyaste men inte den äldsta heller med andra ord. Och jag håller på att bli galen! Den är så tråkig. Och den blir varm. Så in i helsikes varm blir det när man använder den så jag tror banne mig att jag inte har några fingeravtryck kvar då de har bränts bort. 

Även om jag fick ett jäkla måndagsexemplar av Samsung Galaxy s4 så var det nog den bästa surfmobilen jag har haft. Att den sen gick och drunknade och jag inte hade råd med en ny mobil utan fick ta över mammas är en annan historia. Men när den fungerade och inte var på lagning ( som sagt, måndagsex ) så var det överlägsen. Kameran var kanon och inget grynigt elände som det blir med ajfån och man kunde organisera och möblera och göra så fint överallt med sina små ikoner. En personlig mobil blev det. Men med en ajfånen så blir det bara: Jaha, ser likadan ut som vilken annan apple som helst. Ur tråkig. 

Vad vill jag säga med detta då? Jo, att när jag har betalat av min Samsung från Telenor, för jag betalar fortfarande på den fast den inte finns i livet, spännande va? Och jag kan hämta ut en ny, så blir det aldrig i livet en Apple igen. Aldrig i livet! 

Då tar vi något annat spännande, men med kravet att det går att ta bra bilder med den. Så har ni något råd på en bra telefon som inte ger mig brännskador, bra kamera och bra batteritid så släng iväg en liten kommentar! 

Vikten av vikt?

Ställer mig på vågen idag efter att ha varit utan ett tag då batteriet var dött. Det var ganska skönt att slippa vågen ett tag och den ångesten man hade VARJE morgon när man ställde sig på den och såg siffrorna som ett stort hån i ansiktet.

Jag har kämpat med min vikt hela mitt liv och inte bara mitt vuxna liv utan verkligen HELA mitt liv. Har redan från start varit en knubbig liten figur och fick också höra det. Inte bara av elaka skolkamrater utan också av en del otaktiska släktingar som säkert bara ville mig väl egentligen men som hade svårt att uttrycka det på rätt sätt till en känslig tjej.

Så när jag står där och titta ner på vågen och ser att jag har gått upp 3kg denna sommaren så blir jag helt kall inombords. Ska jag bli fet igen nu? Är det nu som min hjärna slutar att fungera som den ska och bara släpper alla hämningar igen. Ska jag se ut som en strandad val på 126kg igen eller vad händer nu?

Aldrig i livet säger jag! Jag kommer att motarbeta detta så mycket jag bara är fan till men samtidigt vet jag att jag är i en fas i livet där jag går till maten som tröst. Det börjar bli mörkare, man jobbar mycket, sena kvällar, trotsiga barn och choklad är väldigt gott.
Men jag ska verkligen stålsätta mig, planera, planera, planera ( för det är trots allt det jag gör bäst! ) vad jag ska äta och se till att jag håller det. 34% kolhydrater, 33% Protein och 33% fett är formeln som jag vet är bäst. Och skynda långsamt, inte ligga på 1000 kcal i underskott utan 500 och träna.

Men hur påverkar detta resten av familjen då? Jag hoppas att det inte påverkar dem alls. Jag äter samma saker som dem men jag ser till att maten innehåller mer grönsaker så att alla får lika. Och jag väger mig på morgonen med låst dörr så att barnen inte ser vad jag gör. Jag tar fram kläder på kvällen när de har gått och lagt sig så att de slipper se min ångest över att kläderna inte sitter rätt och hur jag missnöjt ser mig i spegeln.

Jag försöker skydda dem från min ångest, hets och panik. De kommer tids nog att känna den de också men jag vill ge dem den bästa start de kan få och ge dem sunda värderingar vad som är hälsosamt. Det är inte hälsosamt med size zero utan styrka och bra mat är hälsosamt.

Jag vill att barnen ska se mig och Jack som sunda människor som tränar, rör sig och äter gott.

Det är mitt mål. Nu kör vi!

 

Morgonpromenad med två segdegar

Jag är en effektiv kvinna. Jag kan prata i telefon, hänga tvätt, planera middag och hjälpa barnen med skosnörerna samtidigt och jag bara är sån. Jag vill inte slösa tid på bara en sak när jag kan göra massa samtidigt. Med gott resultat förstås. Jag vill inte gör något halvdant. 

Så idag när jag ska gå ut med hunden på promenad och vara effektiv och lyssna på min favorit podd ( relationspodden med Katrin och bingo ) och dessutom få upp lite flås och bränna en och annan kalori så blev det inte helt som jag hade tänkt. För Tuva ville ju med. Såklart. Och henne kan man inte säga nej till utan att ett smärre världskrig bryter ut och jacke låg halvt medvetslös i solstolen efter årets bockjakts premiär. Då jag tänkte att äsch jag tar väl med henne då och lyssnar på idioten och drar henne i vagnen. Skit i att hon är fyra år gammal och ska gå själv och att jag är förskollärare och ska tänka på att se iaf lite pedagogisk ut när jag är ute med barnen. 

Ehh tror ni att man kan lyssna på podd med en fyraåring? Tror ni att hon kan överrösta högsta volym rakt in i öronen? Svar ja. Alltså seriöst! Barn kan verkligen tjata liv i en död gris! 

Så det var bara att ta av sig hörlurarna och lyssna på 1,5 timmes pratande om vad är det, när är vi hemma, vart ska vi, vart är hästarna? Jag vill rida och jag vill bada, kissa och jag ska göra allt NU! 

Så det gick inte jättefort på promenaden. För hon vill ju gå själv. Och kasta sten. Och pinnar. Och kolla på ALLA maskrosor, brännässlor och kottar på hela vägen. 5km.... 

Men vi fick iaf lite luft och Ebbe blev jätteglad över att få komma hem och bajsa. På gräsmattan, för sån är han :) 

Ät. Inte. Fyra. Dagar. Gammal. Pizza....

Om du har en kyl som du har problem med att få helt tät. Och du precis fått hälla ut två paket med mjölk för att de har surnat på grund av detta problem. Ät då inte den fyra dagar gamla pizzan då. Du kommer att få ont. Och du kommer att fisa. Och du kommer att behöva springa på toa.

Men vet du, det finns en positiv del. Man får MYCKET mer sängyta än vanligt! =)
Familjen liksom trängs på andra sidan istället. Mycket konstigt.

Zoooom så var vi nästan på mitten av arbetsveckan!

Alltså hej och hå nu får man hålla i sig för nu känns det som att tiden bara springer iväg. Man vaknar, jobbar, hämtar barn, lagar mat, plockar, fixar kvällsmat, förbereder inför morgondagen och sen sova igen. Ehhh hur i hela friden hinner folk sånt där som kvalitetstid, träna, sexa, gå på toa och annat trevligt? Ja inte jag i alla fall!!

En vardagssöndag

Jag vet inte hur era söndagar ser ut men våra ser ungefär likadana ut varje helg när vi jobbar.
Vi går upp och tar en sen frukost ( typ 8 :P )
Sen kollar vi igenom vad vi ska äta under veckan, skriver en matlista och vad som behöver inhandlas.
Kolla kalendern i hallen och kolla över vem som ska hämta, lämna, laga mat och skita vilka dagar i veckan.
Åker och handlar - jagar barnen, mutar med banan och hinner vi åka på förmiddagen  så köper vi även hem McDonalds mat till lunch att muta barnen med medans vi packar upp matvarorna.

Sen blir det mest häng i soffan med film eller bok och sedan vid halv fem när vi börjar känna oss hungriga så blir vi förbannade på oss själva att vi inte tagit upp någon mat från frysen denna söndagen heller...

Så då blir det vad som finns att tillgå som snabbt och lätt fyller oss utan att ha en enda tanke på vitaminer, mineraler eller annat. Gröt är middag det också tänker jag medans Jacke kräks av bara tanken :P

Nu ska jag ge mina barn lite lunch innan vi börjar med punkt 4 dvs åka och handla maten...

Dagarna blir något slags virrevarr

Första veckan på jobbet är avklarad och jag måste få lov att säga att mina nya kollegor är verkligen toppen. Men vad som inte är toppen är bristen på engagemang ifrån ledningen. Oh my gooood säger jag bara men det tar vi en annan gång.

Denna veckan har inte bara varit premiär på nya jobbet för mig utan barnen har fått vara på mitt gamla jobb denna veckan och det har varit på både gott och ont. De har ju tyckt att det har varit väldigt roligt att vara där samtidigt som det har varit lite förvirrat för dem att jag inte är där och att det inte är deras vanliga fröknar. Men nästa vecka så kör vi som vanligt ett litet tag innan det blir en HELT ny förskola med ny personal och nya rutiner. Spännande men oj vad jag är rädd samtidigt.
För precis som sina föräldrar är våra barn bundna av rutiner och struktur och vill ha kontroll. Och en av dem lite mer än den andra. Så jag hoppas verkligen att vi inte får bakslaget Allan här nu och att det blir gråt, tandagnislan och den oändliga ilskan igen. DET orkar jag bara inte.

Men denna veckan har inte bara bjudit på jobb och förskola utan också panik. Panik över att min lilla mamma ligger i Linköping och blir opererad. Ångest över att jag inte kan vara där för såväl henne som pappa. Och migrän för att jag vill komma in i nya jobbet, få barnen trygga, sysslor hemma och min lilla mamma.

Men allt har gått bra till slut. Mammas operation gick bra, en bra känsla på jobbet och barnen klarade av det lite mer ostrukturerade som blev en sommarvecka på förskolan.

Hade jag varit en person som hade druckit alkohol hade jag fan tagit en sup och sagt skål och grattis!