Att göra något speciellt för någon

Idag hade jag ordnat så att en gammal vän till mig kunde ta emot mig och Tuva i hennes stall för att min lilla unge skulle få rida. Hon har testat att rida på lite olika marknader och liknande som har ponyridning för en 20 lapp och hon har älskat det och tyckte att detta skulle bli så kul!

Så vi börjar dagen med att åka mot Nybro och mot stallet Tuva och jag och dessutom fick hon åka i pappas bil som är jättetuff enligt henne men som luktar askfat tyvärr enligt mamma.
Men iväg kom vi även om jag känner mig galet bortskämd som saknar mina backspeglar, varningslampor/ ljud och gps som i min bekväma lilla bil. Hur klarade jag av allt det här innan jag fick alla bekvämligheter? Att backa med bilen och veta vart man har röven och behöva sitta och titta på telefonens lilla skärm när man ska navigera vart tusan man är det är ju en mardröm bara det. Nej tack tack tack snälla Volvo för att du har så mycket finesser för oss bekväma människor!

Men åter till stallet, och när vi kommer fram har min vän inte kommit än och jag blir lite fundersam om jag har hamnat rätt då stallet är en liten del av en stor gård med höns, kor, getter, hästar och annat smått och gott. Dessutom kommer det två stora hundar som hälsar mig välkommen när jag ska kliva ur bilen. Och nog för att jag är hundvan så är jag inte så kaxig när det kommer en stor labbe/rottis blandning mot mig och skäller. Men jag samlade mig, tänkte att jag är dominant och steg ut halvt om halvt beredd på att få ena vaden punkterad som en gammal ledsen födelsedagsballong. Men den var så snäll så det vara bara att trampa ut och vänta på vännen.

När vännen hade anlänt så hämtar vi hästen och vi borstar och vi grejar med den lilla stackarn och Tuva tycker mest att det var väl ett evigt grejande med hästakraken, när får jag rida?! Så efter 569 frågor om när ska jag rida så är det äntligen dags och hon blir tyst.... Vad hände nu tänkte jag? Blev hon skiträdd nu och vill hem? Nej då hon satt så fint där och var nöjd och glad i cirka 10 meter tills hon börjar fråga när vi ska gå och titta på kattungarna som fanns i ladugården. 

Vissa är aldrig nöjda. 

Vissa är aldrig nöjda vill säga tills vi kommer till kattungarna! För där kunde hon nog ha varit resten av dagen och myst. Och mina öron gick varma av hennes vädjan om att snälla rara mamma jag kan väl få en kattunge. Att jag sen försökte förklara för henne att mamma inte kan ha det för att hon inte tål katter och blir sjuk det var en världslig sak för jag kunde minsann flytta så att hon kunde få en katt. Hoppas att jag får med mig någon familjemedlem så jag slipper sitta i ett litet torp alldeles ensam :P