En käftsmäll

Pang säger det när jag sätter luren mot örat. Pappas ord sjunker in i mitt medvetande och jag kan inte göra annat än att sitta och gapa. Det var ju bara en säkerhetsåtgärd? Att mamma hade känt sig konstig och haft lite förhöjda värden på enzymerna i hjärtat det var ju lugnt med det? Hon skulle ju få åka hem och sen så skulle mamma och jag sitta över en kopp kaffe och spekulera i alla möjliga teorier om vad det kunde ha varit som gjorde att hon kände så den morgonen i onsdags.
Men en kärlkransröntgen skulle göras bara för säkerhetsskull bara så att vi kunde vara säkra på att lilla hjärtat mådde bra. För det trodde vi ju alla egentligen, men bara för säkerhetsskull.

Jag sitter fortfarande och gapar i bilen medans pappa pratar. Förträngningar, Linköping, bypass, mamma, två veckor, ultraljud på hjärtat - allt blir bara ett virrvarr i huvudet på mig och jag kan bara säga; jag kommer med en gång.

Jag lämnade mamma på förmiddagen när de körde ut henne på röntgen och hon var vid gått mod och tyckte att det ska bli skönt att de kollar upp noga men samtidigt så var hon lite besviken över att hon inte fick åka till Gullabo och skrika sig hes när Brolle gör entré i helgen.

Den lilla mamman var förbytt med en rödgråten kvinna med hela huvudet fullt med frågor, funderingar och känslor. Åh vad jag vill vara med henne dygnets alla timmar. Jag vill ligga bredvid henne i sjukhussängen hela nätterna och klappa henne på huvudet, pussa på henne och prata om vad vi ska ha för mat imorgon och vilken färg vi ska ha på de nya tapeterna. Allt för att hon ska tänka på något annat.

Jag vill bara att min starka, envisa och godhjärtade mamma ska bli frisk. Jag vill att hon ska ta sig igenom detta, kasta de förbannade cigaretterna och börja tänka på sig själv. Börja prioritera, sortera och göra det som känns bra för henne och leva ett hälsosamt liv.

Jag är inte redo.

Jag är inte redo att leva utan min mamma.

Då går jag under.