Möte med döden och kreativt tänkande

Igår när vi var på väg hem ifrån öppna förskolan så såg vi en död mus lilla på väggen. Förmodligen hade en liten katt fått tag i den och sedan av någon anledning släppt den där. Men detta var ett bra tillfälle tyckte jag att prata lite med Tuva om döden. Hon var väldigt intresserad av den men jag lät henne inte röra vid den för någon måtta får det vara med pedagogiken! Så vi stod där och tittade på den och jag berättade att det var en mus, att det var död och att den var borta även om kroppen var kvar. Precis som hennes hund Diesel och katten Specke. Hon tittade länge och väl på den och sen började hon väsa precis som en orm. Först fattade jag ingenting och trodde att hon hade sett något annat, sen började hon väsa igen och sa aj. Då kopplade jag att hon har bok med djur där det är en bild på en orm som bitit en mus i rumpan. Den kopplingen drog hon, snart två år gammal. Tycker jag är väldigt kul. Sen satte hon sig på huk och sa med sin lenaste röst "hej, pom" ( hej, kom ) och viftade med händerna att den skulle resa sig upp och följa med. Lilla dockan. Jag hoppas det dröjer länge innan jag får ha ett mer allvarligt samtal med henne om döden även om det är en del av livet.

Men innan allt detta hände så var vi som sagt på öppna förskolan och där hade Tuva hur kul som helst, som vanligt! Inte nog med att man kunde göra egna armband och måla med färg och pensel, det var även en byggarbetsplats där! De ska bygga nya rum till personalen där och bygger därför upp nya väggar och här och där kan man då hitta verktyg där det är meningen att inga barn ska vara eller kunna ta sig dit. Detta hade ingen berättat för Tuva, alltså att barn inte ska kunna ta sig in där, så då gjorde hon ju det! Hittade en skruvmejsel som hon passade på att slå en stackars flicka med i huvudet när jag ammade.
Helst hade jag det tillfället velat vara en elak lilla satmara och dunkat den i huvudet på min fina flicka och sagt "är det skönt?" men så elak är inte ens jag så jag tog den ifrån henne och sa att "så där får man inte göra och nu går vi hem!" fast egentligen ville jag inte möta mamman till den ledsna flickan som hade sprungit iväg som en raket. Och om det var ifrån Tuva eller den tokiga mamman med en stor tutte som hänger utanför och ett ledset spädbarn det vet inte jag. Så fort ner med Leia i vagnen och Tuva på ståbrädan samtidigt som jag väser i örat på henne "inte ett ord!" medans hon skrattar hej vilt åt att jag var så generad. Vet inte om det blev 1-0 till Tuva eller mig??

 

// Familjen Pedagogik